Möt AIK:s Bartosz Grzelak - tränare och entreprenör med sikte på guld

Det är en solig morgon i juli. Bartosz Grzelak sitter med familjen på en uteservering i Oskarshamn. Skrikande måsar cirkulerar över bordet i väntan på att kunna nappa åt sig en överbliven brödbit. Hustrun går in för att hämta mer pannkakor åt parets två barn när han tar fram telefonen och ser att AIK Fotbolls sportchef Henrik Jurelius har ringt.

– AIK hade förlorat dagen innan och i media spekulerades det om att något stort var på gång. Där höjdes pulsen helt klart, men jag kände direkt – det här måste jag göra. Jag vill åka till Stockholm och hjälpa AIK.

Nu har det gått en dryg månad sedan Bartosz Grzelak tog över efter Rikard Norling som huvudtränare för Allmänna Idrottsklubbens herrlag i fotboll. Det är landslagsuppehåll och ett sömnigt lugn har lagt sig över träningsanläggningen i Karlberg. En handfull spelare är kvar efter träningen tidigare på dagen. Filip Rogić, Felix Michel och Rasmus Lindkvist hänger inne i klubbhuset. Heradi Rashidi släntrar ut till parkeringen med en vattenflaska i handen. Stämningen är familjär och avslappnad. För en stund kan man inbilla sig att allt är frid och fröjd i Solna, men den uppgift Bartosz Grzelak har framför sig är inget annat än svindlande.

Jobb som bisyssla

Men för att förstå hur han tagit sig hit behöver vi först backa bandet. Bakom Bartosz ligger ett helt fotbollsliv. Från VM i Mexiko 1986 då han och brodern spelade in alla matcher på video och sen gick ut på gräsplanen i Huvudsta och försökte kopiera målen de sett i tv-rutan; "Jag tittade på VM-krönikan så många gånger det året att jag fortfarande kan flera repliker utantill". Den tidiga spelarkarriären gick via Vasalund, Brommapojkarna och AIK. Första tränarjobbet tog han i Täbylaget IK Frej 2009. Han blev assisterande tränare i AIK 2017, men lämnade 2018 för att ta sig an Sveriges U21-landslag.

– Fotbollen har alltid kommit först. De vanliga jobb jag haft har känts mer som bisysslor. Jag hade ett extremt välbetalt säljarjobb när jag började träna Frej, men jag var nybliven pappa och i princip aldrig hemma. Min fru orkade i ett år innan jag tog steget. Jag gick ner enormt i lön, men det fanns aldrig någon tvekan.

Entreprenörens driv

Bartosz Grzelak beskriver känslan av att komma ner till träning. Ekande röster mellan tomma läktare. Doften av gräs och svett. Huvudet fullt av idéer för dagens pass. Den där entusiasmen. Uthålligheten och kreativiteten som en bra fotbollstränare måste ha. Det är egenskaper man också hittar hos entreprenörer. Bartosz nickar och säger att om han inte hållit på med fotboll hade han antagligen startat eget.

– Jag tänker tillbaka på när jag började i Frej. Vi hade ingen uppvärmd plan så på vintern fick jag åka och skotta upp planen själv ett par timmar innan träning. Du vet, man kommer in och drar på kaffe och fixar fikabröd för att skapa en bra helhet. Jag tror att det är där likheterna med egenföretagaren finns. Du måste göra allt själv, jobba dygnet runt och tro på din idé trots att resultaten sällan kommer direkt.

En nyckel till Bartosz fokus och driv hittar man i barndomen. Familjen flyttade från polska Stettin till Stockholm i början av 1980-talet. Pappa Jacek, som senare drev resebyrå ihop med målvaktslegendaren Ronnie Hellström, uppmuntrade sönernas fotbollsintresse med budskapet "om du tror på något, jobba hårt så kommer du att lyckas".

– Båda mina föräldrar är hårt arbetande människor och jag är uppvuxen med att alla måste bidra hemma. Jag och brorsan delade ut reklamtidningar och hade nog det största upptagningsområdet i hela Storstockholm som vi rände runt. Men det har format mig, insikten om att ingenting kommer gratis.

Fotograf: Joakim Hall

Hård press

Drygt 30 år senare har Bartosz Grzelak rekryterats till ett av de svåraste och mest prestigefyllda tränarjobben i Sverige. Pressen kommer både från mediabevakningen och det svartgula lagets notoriskt otåliga supportrar. Dessutom måste han hantera en coronapandemi, en ekonomisk kris och ett lag som fallit allt djupare i Allsvenskans tabell. Svindlande, som sagt.

– Jag ser mig själv lite som en pilot. Piloter är tränade i att ta ner planet på marken oavsett vad som händer. De trycker inte på panikknappen bara för att ena motorn brinner. Jag är tränad för det här jobbet. Jag litar på det jag kan, jag vet att det fungerat i andra miljöer och vet att det kommer att fungera även i AIK.

Hans styrkor, säger han, är att han är metodisk och systematisk. Han dras aldrig med i känslosvall. Mot spelarna är han rak och rättvis. Han tror inte på att manipulera människor för att få dem att prestera. Det handlar om att ha ett tydligt ledarskap.

– Jag vill skapa en trygg miljö att vara i. Varje helg måste jag säga till femton spelare att "tyvärr, du platsar inte i vår startelva i dag", och då går det inte att luras. Jag måste vara brutalt ärlig, men förklara på ett pedagogiskt sätt hur jag tänker.

Kräver ärlighet

I vardagen betyder det nya uppdraget att han gått från att vara helt okänd till att ständigt bli stoppad i Solna centrum av supportrar som vill veta hur han tänker.

– Som AIK-tränare har man många rådgivare, men jag upplever att alla ställer sina frågor på ett respektfullt sätt. AIK:s supportrar kräver ärlighet och jag försöker vara så ärlig jag kan utan att gå in på vår affärsidé.

Han beskriver AIK som en stor familj och i den ingår alla som är engagerade i laget – spelare, supportrar, ungdomsledare och sponsorer. Han tittar ner på den vita tränartröjan.

– De här loggorna – Notar, Nike, Svea Ekonomi – det är också AIK för mig. Eftersom vi inte har privatägda klubbar i Sverige är vi extremt beroende av sponsorerna. Vi skulle inte kunna verka utan dem, så pass avgörande är de.

Så vad är då hans plan för laget? Ett AIK med sargat självförtroende, skadeskjuten ekonomi och som i september 2020 ligger på trettonde plats i tabellen.

– Vi ska tillbaka till den position AIK hade när jag lämnade jobbet som assisterande tränare 2018. Vi hade precis vunnit SM-guld, vi spelade kval i Europa och var ett topplag. Den visionen delar jag med alla AIK:are och den lever jag efter varje dag jag går till jobbet.

Han inser att pressen på honom är stor, men säger med ett snett leende "vem sa att det skulle bli lätt?".

– Jag hatar att förlora. Det är en känsla som är bra att ha i min bransch, men den får inte ta över. Jag har lärt mig att hantera nederlag och försäkra mig om att helikopterperspektivet alltid är med mig. Även när den senaste matchen inte slutar som jag vill.